Linsid

"Personally, I think if a woman hasn't met the right man by the time she's 24, she may be lucky"  (sagt av Deborah Kerr)

 

Det är nog sant tror jag till över 90%. Det finns par som träffas före de är 24 år och som säkert lever lyckliga i alla sina dar, men hur många egentligen? Visst, man kan träffas när man är 63 och fortfarande vara olycklig men ju längre resan bär desto mer erfarenhet får man. Både om sig själv och om andra. Mest sig själv.

 

Att känna sig själv är en förutsättning för att veta vad man vill. Vet man inte vad man söker efter är det svårt att finna. Men om man vet vad man söker efter och ändå inte hittar det, vad gör man då? Eller om man hittar det man söker men det blir ändå bara fel. Ska man ge upp då? En sanning är att killar kommer och går men vänner består. Om man redan har allt man vill ha och behöver (förutom skor då, det får man aldrig för mycket av) utom den där prinsen, behövs han då? Sällskap har man av sina vänner, familj, hund, tvn, vad vet jag, man kan betala folk för att installera dvd-apparater och duschar, man behöver ingen prins bara för att man köpt en ny 200 kilos soffa som ska bäras upp till tredje våningen utan hiss. Så vad behöver man han till? Är det egentligen bara jakten som är rolig? Det är ju bättre att vara ensam än i dåligt sällskap som det heter.

För att finna sin prins ska man kyssa många grodor heter det. Om man ger upp och inte letar efter sin prins, är det då man blir lycklig? Det tveksamt, för även om man gett upp tanken på att någon av alla grodor ska bli en prins så vore det nog tråkigt att bara ge upp innan räven är fälld.