2 januari 2009 del 2
Tänkte ta en liten promenad in till Barberino val d'Elsa. Sagt och gjort, tittade runt lite i staden som för övrigt är riktigt trevlig. Dock hade de flesta butiker siesta till klockan 17 så jag bestämde mig för att gå tillbaka. Det är ju bara 2-3 kilometer, klart man går. Aldrig att jag skulle betala 3 euro för buss på en så kort sträcka.
Visade sig att detta skulle bli den värsta och jobbigaste promenaden i hela mitt liv.
Skulle ta ner till vänster i en korsning för att komma tillbaka till San Filippo. Min höger, vänster, öster och väster har aldrig fungerat och det visade sig att den fortfarande inte var i brukbart skick. Jag vek av till höger. Jag gick och gick.
Och gick och gick.
Det hade gått en bra bit mer än 3 kilometer. Kom fram till en öppning bland cypress träden. Började ana att på berget på andra sidan dalen låg San Filippo. Stannade och fråga. Mycket riktigt. Jag hade gått ut på fel berg.
Där ute går inga bussar och fan heller att jag skulle betala pengar för att varit så dum. Pengar köper man mat, skor och annat roligt för. Frågade hur man snabbast och lättast kommer till byn. Ner i dalen genom vingården. På minst 3 kilometer bara den.
Okej då går vi tänkte jag. Damen kollade på mig, mina skor, mig, mina skor som om jag inte var riktigt klok.
Men ska du verkligen gå i de skorna?! frågade hon.
Ja! Mina skor är gjorda för att gå i! svarade jag. Och gick.
Mina skor var nog gjorda för att gå i. Men inte över en vinodling där det nyss regnat. Jag vet inte vad de har för tillsatser i sin jord men jag är övertygad om att det är någon typ av extrem PL400. Allt fastnade i skorna, jag fastnade i marken och det var fruktansvärt. Kunde inte ens hålla mig för skratt åt mig själv. Tur att det bara var två personer som såg mig. Jag hade lera ända upp på jackan när jag inte ens var halvvägs.
Kom till slut genom hela dalen efter mycket om och men. Dyngsur av lera och svett (och PL400). Skulle visa sig att jag tydligen kom in på en gård. Sprang så diskret jag nu kunde tyng av lera bakom någon byggnad för att komma ut på vägen. Väntade på att bilar skulle passera innan jag hoppkröp mellan staketet.
Visade sig vara bra att jag väntade tills ingen såg mig. Hade så mycket klisterjord så jag fastnade i staketet och trilla ner i diket. Tänkte att det är bra med försäkring så man inte skadar sig och gick mot gården. 1 ½ kilometer. Stannade dock och försökte torka av all lera men det var nästan omöjligt. Inte ens i duschen när jag skulle försöka tvätta av allt ville det lossna.
Så ett råd:
Är du i Italien; gå aldrig över en vinodling när marken är det minsta våt. Om du måste; ha inte stövlar med 10 cm klack.
Visade sig att detta skulle bli den värsta och jobbigaste promenaden i hela mitt liv.
Skulle ta ner till vänster i en korsning för att komma tillbaka till San Filippo. Min höger, vänster, öster och väster har aldrig fungerat och det visade sig att den fortfarande inte var i brukbart skick. Jag vek av till höger. Jag gick och gick.
Och gick och gick.
Det hade gått en bra bit mer än 3 kilometer. Kom fram till en öppning bland cypress träden. Började ana att på berget på andra sidan dalen låg San Filippo. Stannade och fråga. Mycket riktigt. Jag hade gått ut på fel berg.
Där ute går inga bussar och fan heller att jag skulle betala pengar för att varit så dum. Pengar köper man mat, skor och annat roligt för. Frågade hur man snabbast och lättast kommer till byn. Ner i dalen genom vingården. På minst 3 kilometer bara den.
Okej då går vi tänkte jag. Damen kollade på mig, mina skor, mig, mina skor som om jag inte var riktigt klok.
Men ska du verkligen gå i de skorna?! frågade hon.
Ja! Mina skor är gjorda för att gå i! svarade jag. Och gick.
Mina skor var nog gjorda för att gå i. Men inte över en vinodling där det nyss regnat. Jag vet inte vad de har för tillsatser i sin jord men jag är övertygad om att det är någon typ av extrem PL400. Allt fastnade i skorna, jag fastnade i marken och det var fruktansvärt. Kunde inte ens hålla mig för skratt åt mig själv. Tur att det bara var två personer som såg mig. Jag hade lera ända upp på jackan när jag inte ens var halvvägs.
Kom till slut genom hela dalen efter mycket om och men. Dyngsur av lera och svett (och PL400). Skulle visa sig att jag tydligen kom in på en gård. Sprang så diskret jag nu kunde tyng av lera bakom någon byggnad för att komma ut på vägen. Väntade på att bilar skulle passera innan jag hoppkröp mellan staketet.
Visade sig vara bra att jag väntade tills ingen såg mig. Hade så mycket klisterjord så jag fastnade i staketet och trilla ner i diket. Tänkte att det är bra med försäkring så man inte skadar sig och gick mot gården. 1 ½ kilometer. Stannade dock och försökte torka av all lera men det var nästan omöjligt. Inte ens i duschen när jag skulle försöka tvätta av allt ville det lossna.
Så ett råd:
Är du i Italien; gå aldrig över en vinodling när marken är det minsta våt. Om du måste; ha inte stövlar med 10 cm klack.
Kommentarer
Trackback
